Blogg

Det digitala vårdmötet, augusti 2019

Dela

Nog är sig mycket likt när man, som jag, varit med på ett stort antal seminarier och event om digitaliseringen och dess möjligheter de senaste fem åren. Det digitala vårdmötet i augusti 2019 skiljer sig inte från mängden i stort, men nog kan man ändå skönja att det händer saker lite här och var. Nasim Farrokhnia från den nybildade eHälsoläkarföreningen talar om revolutionen och läkarna, och även om revolutionen går ganska långsamt på insidan av vårdapparaten så verkar de flesta vara överens om att en förändring krävs. Hoppfullt nog ser det ut som att det händer mycket mer nu än för bara ett par år sen.

Min summering av den här dagen kan inte ge en rättvis och komplett bild av vad som sades, men vissa fragment och brottstycken från innehållet, samt några egna reflektioner, tänkte jag ändå bjuda på.

Sverige – en omogen digital marknad

Karina Tellinger från SKL fick börja dagen och berättade om den otacksamma uppgiften att komma med beskedet att Sverige är en omogen digital marknad. Såväl företagen som säljer som regionerna som köper saknar i många fall erfarenhet och kompetens för att klara av att hantera ett brett införande. Det krävs standarder och verktyg för att göra digitaliserings­resan på ett effektivt sätt. Idag genomförs piloter på plats efter plats, och de ser i mångt och mycket likadana ut överallt. Inom organisationerna finns oklar­heter om vem som ska göra vad, vilka tjänster som finns och varför man överhuvud­taget ska förändra.

Vård i hemmet och på patientens villkor

Att en förändring krävs verkar dock alla talare vara överens om. De flesta kan förstå att det inte går att arbeta på samma sätt när vår befolkning blir äldre och sjukare samtidigt som det är svårare att rekrytera personal till vård och omsorg. Matematiken går inte ihop.

Detta är något som Erik Reinicke från Östergötland belyser. Han har tillsammans med sitt team studerat och funderat kring i ett projekt som handlar om monitorering och vård på distans hos multisjuka äldre med kroniska sjukdomar. Det är i hemmet en stor del av vården ska bedrivas, inte på vård­centralen eller sjukhuset.

På temat att kunna vara hemma och få vård på sina villkor följde även Anneli Uutisalo från Region Jönköping, som arbetat med Stöd och behandlingsplattformen för att kunna erbjuda olika patient­grupper hjälp utan att behöva ta sig till en särskild plats. Patienten blir en resurs i sin egen behandling. Även psykologen Johannes Westman, som publicerat en studie om införande av iKBT, trycker på detta. Han ger en bild av sin arbets­plats på barn- och ungdoms­hälsan där det ska vara enkelt att komma in, enkelt att komma ut och enkelt att komma tillbaka – och där digitalt ska komma först om det inte finns speciella anledningar till att träffas fysiskt.

Nya arbetssätt och taktiska vägval

Region Uppsala har under cirka ett år arbetat med återbesök via video på sina vårdcentraler. Och även om volymen är liten med runt 300 möten hittills under 2019 så fanns en del lärdomar att dra. Louise Arodén, Anna Waxin och Eva Jansson, som haft olika roller i införandet, delade med sig av de faktorer som de anser vara avgörande. Det krävs en förankring hos verksamhets­chefer, tydliga mål samt tid att känna på tekniken innan man börjar sitt arbete med patienter.

Jenni Nordborg, regeringens life science-samordnare, lyfte möjligheterna till förändrat arbetssätt med hjälp av realtids­data och understryker att vi måste kunna jobba med realtids­data och realtidsevidens. Men det kräver en policyutveckling och att vi tar hänsyn till etik och integritet. Hon poängterade att även sjukvården behöver följa den stora trans­formation som hela samhället går igenom, och menar att det finns olika taktiska vägval att göra. För det krävs partnerskap, lagändringar, ramverk och mycket annat. Och samtidigt som lång­siktighet är enormt viktigt, krävs ett agilt synsätt som gör det möjligt att navigera åt olika håll beroende på vad som händer i världen i övrigt.

Skatteverket inspirerar

En myndighet som kommit långt i sin digitala resa är Skatteverket, som gått från fruktad skattefogde till omtyckt service­myndighet. Anders Stridh bjöd oss med på deras förändrings­resa och berättade inlevelsefullt och med intressanta exempel om hur kulturen på Skatteverket gick från att hitta fel och öka skatteintäkterna till att hjälpa skatte­betalare att göra rätt så enkelt som möjligt. “Vi har försökt lyssna och förstå hur det är att vara skattebetalare. När vi lämnade våra förutfattade meningar och aktivt började ta reda på hur det egentligen ser ut insåg vi att vi hade fel varenda gång.” Att komma till insikt om att de anställda på Skatteverket och skatte­betalarna upplever världen på olika sätt var en viktig insikt i förändringsarbetet.

Vad krävs för verklig förändring?

Patrik Sundström från SKL var med i den avslutande panelen, där även Daniel Forslund, Nasim Farrokhnia och Louise Arodén var med. Han beskrev han det som jag själv satt och tänkte efter dagens dragningar: “Tekniken är inte den största utmaningen utan det är andra frågor som ledarskap, uppföljning, föränd­ringsarbete, riktlinjer, ramverk och annat som står i vägen. Men ingen jobbar med de frågorna …”

För det är vad det handlar om som jag ser det: att ledare och chefer måste ta tag i den teknik som finns tillgänglig och våga sätta den i händerna på sina anställda på bred front. Det är dags för vården att göra samma resa som Skatteverket har gjort – fråga patienterna hur de vill konsumera vård och agera utifrån det, inte utifrån sina egna idéer om vad patienterna tänker och tycker. En del kommer säkert att vilja ha de som det alltid varit (vilket man kan förstå även om man inte kan stoppa utvecklingen för deras skull), medan andra har sina idéer om hur de vill bli bemötta av sjukvården. Runtom i landet kan vi se en explosion av olika digitala tjänster: vissa utgår från vårdens behov och en del talar om att förhindra det som vården (inte patienten) anser vara onödiga besök, medan andra gör vården helt tillgänglig för vem som helst, var som helst och när som helst. Hur kommer det sig att det ser så olika ut? Kanske helt enkelt för att vi är olika.

Olikheterna till trots är jag övertygad om att en förändring i arbets­sätt och ledarskap krävs, och att digitaliserings­resan behöver gå mycket fortare. Det krävs absolut regelverk, standarder och en samsyn på begrepp. Men det räcker inte. Det jag tror är viktigast är modiga chefer som kan se hela bilden, som kan ta in ett makro­perspektiv när det kommer till digitaliseringens fördelar och som pekar med hela handen i vilken riktning deras anställda ska. Och det behövs medarbetare som kan vara goda exempel och visa på att digitalisering inte är ett mål i sig, utan ett medel för bättre, säkrare och mer tillgänglig och lik­värdig vård. För förändringen ska inte ske på bekostnad av till­gänglighet och kvalitet – den ska bidra till att det blir bättre.

Precis som att jag kan söka information om hur jag som skatte­betalare kan göra rätt för mig och att jag kan ringa eller besöka Skatteverket om jag behöver det, så behöver sjukvården erbjuda olika möjligheter att få hjälp. Att kunna möta vården digitalt måste vara självklart på precis samma sätt som det är självklart att jag kan besöka vården fysiskt. Som det klassiska konsult­diagrammet visar så krävs vision, motivation, förmåga, resurser och en stöttande miljö för att förändring ska ske på riktigt. Låt oss hjälpas åt så kan vi göra skillnad. För vi vill väl också kunna skriva under Läkarförbundets hashtag: #vitaransvar.

Andreas Larsson

Andreas Larsson

Inspiration

Relaterade blogginlägg